Moa

Japp idag på förmiddagen har vi vart uppe på vår träningsavdelning på sjukhuset!
Vi har tränat på plus och blodtryck, katetersättning, injektioner, sug och syrgas och venprovtagning.
De sist nämnda (venprovtagning) var lite extra spännande idag,
för vi fick nämligen prova att ta de på varann,
istället för dom där lättstuckna plastarmarna!
Det första jag tänkte var att jag kunde sticka på nån,
men aldrig i livet att nån skulle få sticka i mig!
Min rädsla för nålar igenom huden är näst intill extrem!
Först palla jag knappt att se mina klasskompisar sticka på varann.

Men sen så tänkte jag att kognetiv beteendeterapi är
ändå de bästa sättet att råda mot på en rädsla enligt mig.
Det gav ju ändå ett visst resultat när jag gick på BUP på sånt.
Jag tog mod till mig och bestämde mig för att göra de!
Jag och hanna skulle ta venprov på varandra.
Hon började på mig, jag var helt skräckslagen,
kajsa och carro tog min puls lite då och då, som var jävligt hög!
Jag låg där på sängen och kände hur mitt hjärta ville hoppa ur bröstkorgen.
Jag har ju aldrig tagit ett blodprov förr heller, inte vad jag kommer ihåg iaf!

Hanna gjorde i ordning sprutfatet, och sprita och stasa min arm.
Åh hualigen var de var jobbigt, men jag skulle göra de!
Jag tittade bort och kajsa och carro försökte prata med mig lite.
- Nu sticker de till, sa hanna.
Nålen var inne! Inne i mitt armveck!
Men hon hade lite svårt att hitta venen, och letade ett tag.
Vår lärare kom och skulle hjälpa till,
och för de så hade de väl kännts i armen, men inte gjort jätte ont.
Men när läraren som var lite tuffare på att gräva med nålen gjorde,
då gjorde de ont tyckte jag.
Men så hör man kajsa - Nu kommer de blod!
Röret fylldes med blod och så var de färdigt.
Jag var otroligt stolt över mig själv!
Att jag våga göra de!

Kanske inte drömsenariot för mig att bli stucken av hanna
som aldrig har stuckit på nån människa förr.
Och kanske inte drömsenariot för hanna att sticka på mig
som är livrädd och aldrig gjort de där förr.
Men vi klara de!

Lite senare när jag hade fått normal puls igen så skulle jag sticka hanna.
De kändes nästan värre, var rädd att göra illa henne.
Men när jag väl satt där så var jag så koncentrerad på venen jag skulle sticka i,
att de inte kändes så hemsk.
Jag stack in nålen, tryckte in röret, men inget blod :(
Letade lite försiktigt efter venen, men de var svårt.
Läraren försökte oxå hitta en ven, men även hon hitta ingen.
Vi fick avbryta. På riktigt så hade man stuckit om tills man hitta en ven.
Men jag kände inte för att utsätta hanna för nå mer av mitt stickande.

Sen tog jag, hanna och carro bussen in till stan för att fira
våra första venprovtagningar på en människa med lite lunch på barista.
Jag och hanna bestämde oss oxå för att testa oss för att bli blodgivare.
Det är bra att öva sig att bli stucken, plus att man hjälper till genom att ge blod.
Så de ska vi ta tag i så fort de går!
Om de går för hanna som är så svårstucken.
Men dom på blodgivningen är nog bra nog duktiga på de där!

Jag vet att de här blev ett fjantigt långt inlägg över lite venprovtagning.
Men de är en stor dag för mig!
Ett steg närmare att bli av med rädslan för nålar genom huden!
Jag känner mig mäkta stolt över både mig och hanna!
Även om de var lite tråkigt att de inte kom nå blod när jag stack.
Är så jävla nöjd med mig själv!