Moa

Folk säger att dom har fobier för allt möjligt, men många vet inte ens vad en fobi är, vill inte verka besserwisser men, men jag har verkligen kännt på att leva med en fobi, och har haft panikångest. Panikångest är oxå ett annat kapitel, folk säger att dom får det (vi svenskar är väldigt bra på att överdriva våra känslor), men vad dom har är "vanligt" panik, jag har oxå haft panik massor av gånger, men det är minst hundra gånger lättare att hantera än själva panikångesten.

Som jag är jätte rädd för ormar och sprutor, men jag har inte fobi för dom, jag tycker att det är grymt äckligt och ryggar tebax, visst skulle jag få en orm kastad på mig så skulle jag få panik, men inte panikångest, för det är nått som smyger sig sakta inpå, och bryter ner en totalt.

När man grips av panikångest upplever man dessa saker (och man behöver inte uppleva alla av dom:
Hjärtat slår fortare
man blir torr i munnen
det snurrar i huvet
du blir stressad
knän börjar skaka, man kan bli darrig på handen
man letar den bästa flyktvägen
det känns som att nån håller en pistol vid din tinning
även om det du är rädd för är totalt ofarligt så känns det som att kommer att dö
Det är så himla svårt att förklara, man måste uppleva det själv (fast jag hoppas att du slipper)

Att ha en fobi kan göra dig handikappad, jag blev socialt handikappad med min fobi, en sån normal sak som att gå och shoppa med en kompis lr familjen kunde få mig att känna panikångesten komma krypandes. En sån sak som att åka utomlands med familjen fick mig nästan och börja gråta och stressa i mig maten bara för att få fly. Att vara rädd för att gå på sina kusiner och kusinbarns kalas. Men att behöva säga vad jag var rädd för var nästan svårast av allt, jag kunde inte berätta utan att börja grina. En del av min rädsla är ganska normal, och den sitter fortfarande kvar, och den har jag inget problem att blotta, men just min ovanliga fobi visste bara mina närmaste släkt och vänner om. Nu har jag fått hjälp, är inte helt botad, kan fortfarande känna stressen och att hjärtat bultar, men jag kan hantera saken nu, och jag försöker att inte inte undvika situationer som hade fått mig att fly för bara drygt ett år sen.
På grund av att min fobi var så svårt att förstå för så många människor i mitt liv har det gjort den värre till ett omänskligt beteende, nått som jag byggde upp i mitt huvud, allt var överdrivet, men jag kunde inte styra över det, speciellt att jag börja grina, hur mycket jag än inte vill grina så går det inte att stoppa tårarna. Moa och kropppen sammarbetar inte.

Min fobi har fått mig att bli irreterad på dom som säger att dom har fobi för tex spindlar, när jag igentligen tycker att dom bara är rädd för dom (det är långt fler som är rädd för spindlar än har fobi för dom). Men det har oxå hjälpt mig att förstå andra som är rädd/ har fobi för underliga ting. bara en sån vanlig sak som att vara flygrädd är omöjligt för en sån flygfantast som mig att förstå, men sen när jag tänker på min fobi så förstår jag dom med hela mitt hjärta! Även om nån skulle komma fram och säga en sån konstigsak att den har fobi för fallande kokosnötter och inte ens vågar under en björk skulle jag inte skratta åt den, jag vet precis hur det är att bli nonchalerad. Det är just det som har gjort min fobi värre och att jag bara byggde på den, just för att folk inte tog min rädsla på allvar. Min fobi var minst lika konstig.

Vill bara säga tack älskling för allt du har gjort och ställt upp för mig under våran tid, allt du har offrat för min skull, vad skulle jag göra utan dig! Tack Anders & ni andra som faktiskt har förstått och ställt upp.
Tack Per på BUP som tog sig an mig efter 8 månaders väntetid, och gjorde mitt liv lättare att leva!