Moa

Nu är det fredag igen, en vecka av arbete är slut.
Jag har varit i skolan varje dag och kämpat på
med den inviduella uppgiften.
Vi kanske inte har vart så högeffektiv hela tiden,
men jag har kämpat!

Nu har jag precis sett en film för att fördriva tid denna
fredagkväll, det blev masjävlar.

En rolig film, en komedi.
Men oxå en film som visar hur det är
hemma där jag kommer ifrån, även om jag inte kommer
från dalarna, så verkar livet i en liten byggd te sig lika,
och dalarna är ju trots allt nära grannar.
Men det som slog mig mest med filmen är hur alla
kvinnor kämpar hela tiden, och då inte för sig själva,
utan för att vara alla andra till lags.
Mamman står i med att duka fram kaffe och bjuda på mat,
för att vara en sån bra husmor som möjligt för sin familj och gäster.
En syster tiger om att anledningen till att hon skiljde sig var att
hennes man var otrogen, men hon vill inte hänga ut honom,
och tar smällan som den som splittrade familjen istället.
Den andra systern är extrem och lever sitt liv enbart för
att alla andra ska ha det bra, men det är oxå hon som
sitter i garderoben eller matkällaren och gråter pga av panikångest.

Måna tjejer och kvinnor som jag känner lever efter nån
slags "fröken duktig" princip. Vi ska tänka och planera,
vi ska få bra betyg i skolan, vi ska bli nånting i framtiden,
vi håller upp en fasad om hur bra allt är, fast inuti en så
skriker man.
Undra om det är något tjejer har i generna,
eller om vi fortfarande blir uppfostrad till det här tänket,
att det ligger undermedvetet i vår barndom.
Undra varför man måste vara så lyckad och hålla
upp en finputsad fasad hela tiden?
Varför kan man inte bara få vara sämst nån gång?

Det här är säkert nått som många killar oxå känner,
men jag tror ändå att det är mer vanligt bland tjejer.

Eftersom samhället ser ut som det gör, och alla håller
uppe sin fasad, så kommer man att uppfattas som
misslyckad om man släpper i fogarna.
Jag fortsätter väl att vara "fröken duktig" och kämpar på!